I Sicilien bodde en gång en flicka som hette Lucia (vilket ung. betyder ljus) och hennen sjuka mamma. Lucia började be till Gud att hennes mamma skulle bli frisk, trots att det på den tiden var förbjudet att be, och en dag blev hennes mamma frisk. Hurra! Då blev Lucia så lycklig och tacksam att hon ville viga sitt liv åt Gud, och i princip bara be hela dagarna för att hjälpa fler människor.
Till saken här hörde att Lucias föräldrar (som på den tiden var brukligt) hade lovat bort Lucia till en man i byn. Ja, de skulle gifta sig var tanken. Detta var Lucia alltså inte längre intresserad av, och följdaktligen fick hon en missnöjd friare på halsen.
Han kom och hälsade på henne och gjorde allt (tyckte han) för att hon skulle bli hans fru. En dag sa han till Lucia att han inte kunde leva utan hennes vackra ögon, och då - sägs det - petade Lucia ut sina ögon och lade den på ett fat till honom. Äckel! Men eftersom Gud uppskattade att hon bad så mycket så fick hon ett par nya ögon som var ännu vackrare (ja, så går historian som jag känner den). Detta gjorde friaren rasande, så rasande att han anmälde Lucia (det var ju mot lagen att be till Gud) och hon sattes att brinna på bål den 13:e december.
Elden ville inte bränna Lucia, sägs det, och vek sig ut ifrån hennes kropp. Då var det en i åskådarskaran som tog sitt gevär och sköt henne, rakt genom hjärtat. Eftersom Lucia gjorde så många fina saker genom sina böner så helgonförklarades hon och fick plats i almanackan. Det har sedan smält ihop med en hög andra berättelser och traditioner och lett till att vi denna dag har luciatåg.  (Den här berättelsen tycker jag om på något vis, fast den är hemsk) Tjo!